Boktips: Ingenbarnsland

Peppargatan. Gården jag bodde på.
Gårdsten. En förort till storstaden Göteborg. Där, på Peppargatan, bodde jag sen jag var bebis. Min bror bodde även där, fast på en annan gård. Så gjorde även några av mina andra syskon, fast då bort mot Kanelgatan. Jag gick i Gårdstensskolan, Römossen, Långmossen och vandrade runt på Vitpepparn och hemma hos min mammas virkkompisar. Ibland var vi även nere vid skogsslingan. Har sett den stora branden, den som fick vattenbombas och rastat min hund bland de förfallna betongklumparna till bostadshus. 

Gårdsten är en del av mitt liv. Det var annorlunda att bo där som barn och ungdom. Och även om Miiras liv inte liknar mitt, så är helheten av ett liv bland dessa gråa husfasader en bok i sig. Du formas av ett liv i Gårdsten och om jag ska vara ärlig, är det inget jag saknar. Är väl därför som jag har dröjt med att läsa boken.

En explosiv och tung åsiktsbok. Lika hård och karg som stenen.
Sent ska syndaren vakna. Som det sägs. Det är snart 6-7 år sedan Eija Hetekivi Olsson kom ut med sin bok "Ingenbarnsland". Det är debuten och första boken om Miira, en tjej med åsikter. Nu, under sommaren, har jag läst den. Nästa bok ligger på byrån inne i lilla sovrummet här i stugan och väntar. Men måste andas ut först och låta ljuden från denna bok tyna bort, för Miira är högljudd. 

Hon är långt ifrån flickig, snäll och anpassande. Miira är som en rak höger och passar du dig inte, så kan hon bli en vänsterkrok med. Hon säger som hon tycker och gör som hon vill. Bombhotar skolor, eldar i trappuppgångar, slår grannbarnen, dricker sprit och snor kläder. Och nog kan man vara så hård och beslutsam som Miira, Gårdsten har den effekten på dig. 

Antingen så stannar man kvar och drömmer om ett bättre liv. Miira hade en brinnande längtan efter något annat och sakta växer hon ifrån sina barndomsvänner. Tryggheten finns i pappans och mammans 'höh-anden' och i henne själv. För hon vet att hon kan och vill, men pengarna som inte finns sätter stopp. Alla har samma rättigheter, skyldigheter och alla kan bli det de vill, om de bara sätter manken till. För Miira hade bestämt sig för att bli statsminister eller hjärnkirurg och fixade fram smartböcker. 

Språket i boken är frigörande, målande och det tar mig själv tillbaka till Gårdsten och livet som finne, i en förort, med stoppade strumpor, bruna manchesterbyxor och skor som du gick i tills det blev hål. 

Boken visar på klasskillnader och hur tankarna kring etnisk identitet ter sig i en tonårings huvud och hur dessa kan påverka en ung kvinna som Miira och hennes gelikar.