Bruten humerus inte så skoj

Det har nu gått en hel del veckor (145 dagar) sedan jag ramlade på promenaden och kraschlandade redigt på den hårda asfalten. Många röntgenbilder och läkarbesök senare, så är jag fri från gipsen och ortosen. Det har varit tufft och är fortfarande det till en viss del. Vissa rörelser är svåra, känns obekväma eller är helt omöjliga att utföra.

Oktober 2019, röntgen på akuten.

Till en början var även ett besök på toaletten en kamp. Att ta sig i och ur sängen eller upp ur soffan krävdes stark koncentration. Den där vänsterarmen behövs väl i vardagen, ska aldrig mer underskatta den armen! Balansen påverkas, det blir skevt med en arm inpackad i ortosen och en mitella. Det var många vardagliga saker som fick läras in på ett nytt sätt. Att bara dra på sig ett par strumpor eller byxor blev smått svettigt. Tänk om jag hade satsat mer på den där rockringen som ung, då hade jag kunnat slunga upp byxorna enkelt. Tröjor ska vi inte ens prata om. Hur kränger man en t-shirt över ett gips? Eller en ortos du inte får ta av dig? Och duscha, ja - listan kan göras lång. 

Röntgenbild från december 2019.

Hade mitt sista besök på ortopeden i Linde i mitten av december. Vid varje röntgen, så möttes jag av en underbar sköterska som förundrades över skadan jag hade. Det kan ha spökat lite i mitt huvud, men samtidigt är jag jätteglad att det inte var ett av mina ben eller för den delen min högra arm. Det som varit svårt kroppsligt, utöver det vardagliga, är läkeprocessen. Frågor som ”kommer jag att bli som innan?”, ”hur skadad är jag?” och ”kan jag använda armen som vanligt när ortosen åker av? samlade sig i huvudet. Det blev en del sökningar hos Doktor Google. Inte blev det bättre. Samtidigt som jag lärde mig en del nytt om benens utbyggnad, läkeprocess och olika begrepp, så fanns det även saker som skrämde vettet ur mig. Att ramla igen var en av dessa saker. Har varit noga med att hålla balansen. Stadiga skor, kolla var jag sätter fötterna och gå lugnt.

Kändes läskigt att lämna ortopeden i Linde, bli av med deras stöd och plötsligt vara redo för fysioterapi. Någon vecka senare hade jag min första fysioterapi och varje övning kändes som ett försök att nå Kilimanjaros topp. 

Terapin jag kör hemma.

Idag går det lättare och jag har även börjat träna mer på balansen, styrkan i benen och i armarna och hållningen. Har ett annat schema som jag följer de gånger jag är på vårdcentralen för att träna. De andra övningar gör jag hemma, för att rehabilitera armen. Möter min sjukgymnast ett par gånger i månaden för att kolla upp armen, prova nya övningar och prata.

Har varit en lång resa och den är inte slut än.