Det måste ha varit en tokig syn

De som lever nära mig vet att jag har en förkärlek till dockor. Det var ett nöje när barnen var små att gå in på leksaksbutiken, lokalt eller utanför den lilla metropolen vi bor i. Minns så väl när jag köpte äldsta dotterns första Bratz. De hade inte funnits så länge på marknaden när hon ville ha en. Och inte vilken som helst. Minns även hur jag gick inne i Nordstan med min muttrande mor med mig, som ansåg att det var för tidigt och hon skulle troligen inte förstå. 

Jag hittade dockan, lyckliga jag. Köpte den, åkte hem till resten av familjen som väntade hemma hos min far. I vardagsrummet satt äldsta dottern och lekte med det hon hade plockat med sig för ett veckoslut hos mormor och morfar. När hon såg mig, leksakspåsen och det jag lyfte ur, lös hon som en stjärna. Det var en av hennes lyckligaste stunder och tro det eller ej, så är dockan än idag vid liv, nästan 10 år senare. Mörbultad, tovig och huvudet fastsatt med lim, men vid liv.

Dessa dockor fick rätt bra mycket kritik med tanke på hur de speglade ett orealistiskt ideal, när det kommer till hur flickor ser ut. Materialism ropade skarorna medan Bratz försvarade sig med att säga att tjejerna var av olika bakgrund, etnicitet och de har självförtroende.

Ever After High, Madeleine Hatter och Apple White.
Idag är det Monster High som ligger på topp. Vår yngsta dotter är överlycklig och har en egen liten samling av Draculaura och Frankie Stein. Jag lös nog också som en stjärna när jag via de sociala medierna inom dockvärlden (bjd, abjd, bjds som hashtaggar) hittade dessa två skönheter i bild (ovan), Ever After High. Ville direkt veta mer och hoppades att de skulle finnas till salu nära mig. Och det fanns det. Var inne på Marieberg och tog först den jag gillade mest, Madeleine Hatter (från Alice i Underlandet, Hattmakarens dotter i detta fall) och när jag såg att butiksbiträdet tog en hög med dockor och gick iväg, så var första reaktionen:

"Och herregud, nu försvinner de!"

Så jag greppade tag i Apple White med och sa "hon ska med". Maken funderade ifall dockorna skulle flyttas, vilket butiksbiträdet bekräftade och jag svarade "man kan aldrig vara säker".

Ja, det måste ha varit en tokig syn. 

Kommentarer

Populära inlägg