onsdag 24 maj 2017

De är få...

Ett par öron från en konsert för några år sedan.
För något år sedan stod jag och min man utanför Globen, både innan och efter, medan våra två tjejer var på konsert. Det spelade ingen roll vilken stjärna som showade, vi var där för att ta emot eller i vissa fall även vara med på konserten, om så i den så kallade vuxenhörnan. 

Det som jag varit mest orolig för är att de ska ramla, slå sig fördärvade eller tappa bort varandra. ”Håll koll på varandra och spring inte med huvudet före” har varit något som jag sagt i samma andetag som ”Ha det roligt nu!” Men ingenstans i mitt vuxna huvud har jag ens kunnat föreställa mig att någon vuxen person skulle attackera ungdomar på ett sådant här event. Kontrollerna är rigorösa och varenda väska ska vändas in och ut, flera gånger vid flertalet kontroller. Du köar, det är vakter, det är larm, inget får tas in och reglerna som är satta hålls utan undantag.

Därför känns måndagens attack, en självmordsbombare, som något overkligt och otroligt hemskt. Att till en början attackera de unga, vår framtid, är det fegaste en kan göra. Vad har dessa unga människor, som upplevt sådan glädje och kanske för första gången som en konsert kan ge, gjort? Den yngsta är i knappa skolåldern, med framtiden framför sig. Men nu är den förlorad. Kan inte ens ana den sorg som föräldrarna känner.

Och den oro som en förälder känner inför sommarens festligheter. I samma takt som värmen kommer, kommer även konserter och andra event. Alla dessa kan ses som möjliga mål för hemska attacker utan mening. Det är lätt för politiker och världsledare att säga ”var inte rädd”, ”fortsätt leva som vanligt” och ”gör det du brukar” eftersom det skulle vara ett bra sätt att visa de som attackerar att vi är inte rädda. Tyvärr så fungerar människan på ett annat sätt. Vi drar oss undan, tar det säkra före det osäkra. Vi skaffar oss ögon i nacken och är på vår vakt. Men det är inget liv som ger mening. Det skapar spänningar, feltolkningar och kaos. Individuellt och i större kretsar. Det rör sig som en löpeld genom samhället och det är precis det de som attackerar vill ska ske. Och vi spelar dom rätt in i händerna.

Kriget har fått ett nytt ansikte. Du vet inte när, var och hur nästa attack sker. Det finns ingen frontlinje, det finns inga skyttar som syns, inga diken, ingen krutdoft…bara en rädsla som gör oss till lätta byten. Byggnader och samhällen kan byggas upp igen, men inte liv.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar