Film: Florence Foster Jenkins


Ett stycke underlig livshistoria.

Det skulle jag vilja säga om denna film. Rolig och fascinerande.

Florence Foster Jenkins föddes en sommardag 1868 i Pennsylvania och var dotter till advokaten/bankiren Charles Dorrance Foster och Mary Jane Hoagland. Florence ville satsa på musiken, studera i Europa och de musiklektioner hon fick som barn tyckte hon inte räckte. Hon rymde till Philadelphia med Frank Thorton Jenkins, en läkare, och de gifte sig. Äktenskapet höll till 1902 och hon tjänade pengar genom läraryrket och sina spelningar (piano). Arvet från hennes föräldrar gav henne en möjlighet att sjunga och grunda Verdi Club. Första konserten höll hon 1912, och det var endast ”musikälskare” som fick plats för att se hennes påkostade kostymer och hennes underliga sång. Hon dog i november 1944, i New York. 

Filmen, där Meryl Streep och Hugh Grant spelar huvudrollerna tillsammans med Simon Helberg, berättar en underlig historia om en kvinna som drömmer om att bli en sångerska (helst opera) men inser inte själv att hon totalt saknar sångröst. Min första tanke, i de skälvande startminuterna av filmen, var att de omkring henne var antingen tondöva eller spelade med av någon anledning. Hennes röst var långt ifrån bra, men i verkligheten kunde hon spela piano och hade spelningar i ung ålder, i bland annat Pennsylvania. Hon spelade även för presidenten när hon var runt 8 år, i Vita Huset och för Rutherford B. Hayes. Florences pappa hade hotat med att klippa av alla banden om flickan inte slutade med musik. Pianospelandet var hon tvungen att ge upp på grund av en skada i armen. I filmen syftas det på att hon hade lidit av syfilis en längre tid och att det var nerverna som tog stryk på grund av det. Hon var skallig i slutet av sitt liv och använde peruk. 

Florence Foster Jenkins var rik som ett troll. Det spekulerades i att den medelmåttiga skådespelaren St. Clair Bayfield var med Florence bara för pengarna. Florence pappa hade dock sett till att han och alla framtida män inte skulle få någon del i hennes arv. Han fick en lägenhet och det fanns en viss attraktion mellan dessa två, ”Bunny” och ”Whitey” -  som de kallade varandra för. Och pianisten Cosmé McMoon kände redan Florence sedan tidiga 1920-talet och de hade troligen ingen audition i sökandet efter en pianist. 

Personligheten Florence Foster Jenkins är speciell. Hon tyckte att hennes röst var bra, hon ansåg att en inspelning räckte då hon var på Melotone Studios i New York och hon gav glädje till andra världskrigets soldater, då hon sjöng på Carnegie Hall. Den hårda kritiken som kunde läsas i The New York Times, knäckte Florence. 

Tagline: "The inspiring true story of the world's worst singer."
Genre: Biografi, Komedi, Drama
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg
Betyg: 6,9 av 10

Kommentarer

Populära inlägg