Livets nycker


Ja, så är det nya året här, men knappt med buller och bång. Det kändes mer som om övergången var en seg historia, en dans i knäck. Någon sorts slow-motion.

Det var lugnt till en början. Helgerna gick bra och likaså mellandagarna. Vi njöt av tillvaron, funderade lite över hur barnens farmor hade det eftersom kontakten blev lite av och an. Sedan kom det samtal från de som sköter om min svärmor. Det var inte så bra med henne. Det fanns även en tydlig önskan om att vi borde åka ner för att hälsa på henne. 

Vi var även en kort sväng vid stugan.
För länge sedan hade vi som familj och mina svärföräldrar kommit överens om att inte åka under vintertid, på grund av osäkert väder och riskerna med det. Denna gång trotsade vi väder och vind och överenskommelse. Även svärmor ville så gärna träffa oss. Sakta åkte vi ner och följde vädret medan vi åkte från stad till stad, till samhälle och genom orter. Barnen hade jullov i några dagar till, så det var skönt att få lite ombyte för dom. Det var nervöst att åka ner, eftersom vi inte visste i vilket skick svärmor skulle vara i. 

Tvings kyrka, där begravningen ska ske.
Vi stannade en långhelg, trettonhelgen inkl några dagar till, hos henne. Vårt besök fick henne att piggna till och det blev underbara dagar med fler minnen och stunder. Men oron låg där över oss som ett tungt grått moln. Efter helgen, väl hemma igen, blev det att vakta telefonen. Det skulle komma ett samtal som ingen av oss ville ha. Varje gång det ringde, pep eller lät som något liknande som en signal, så blev det en underlig känsla. 

Söndagen den 14:e januari, på morgonkvisten, kom samtalet. Anna, min svärmor - barnens farmor - min mans mor, hade lämnat oss. Känslan av tomhet slog mig. Förvirringen blev total. Kunde inte tänka klart. Sorgen har varit lynnig, känslorna överallt och mest har jag känt en enorm tomhet. Den är även tung. Samtidigt ska jag och familjen fungera som vanligt, när vi planerar begravning och försöker bolla med många frågor. Det behövs små vattenhål för att hålla oss vid vett. Så vi tog oss ner till Blekinge för att vara i hennes lägenhet, vara på plats när hennes hjälpmedel hämtades och hemtjänsten återlämnade nyckeln.

Det behövdes. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

My Instagram